Mina tankar är det sista som ni tar
Idag har jag mest suttit under kedjetäcket och läst. Okej, lögn. Jag har bara suttit under kedjetäcket och läst. Och inte haft speciellt mycket kontakt med omvärlden. Det har faktiskt varit väldigt skönt. Jag har lyckats hålla tankarna i schack. Tankarna som börjar sväva iväg från verkligheten titt som tätt. När jag inte är fokuserad på något som kräver koncentration fastnar jag. Jag börjar stirra rakt fram. Tycker att alla ljud är jobbiga och distraherande. Ibland dissocierar jag. Trots att det är en lättare form av dissociation skrämmer det mig litegrann. Det är som att alla känslor är borta just nu. Alla utom den där förbannade kladdiga jävla ångesten som infiltrerar precis allt jag gör. Just nu är det förvirrat kaos i min hjärna. Ett kaos som jag egentligen vet hur jag ska hantera, men ändå står maktlös inför. Jag får ingen rätsida alls på tankarna. Så jag skriver ner dem. Tömmer hjärnan i ett gammalt anteckningsblock. Som jag kanske visar för min terapeut på onsdag. Eller kanske behåller jag det för mig själv.
Imorgon ska jag träffa T från boendestöd. Egentligen vill jag inte alls. Jag vill inte träffa någon. Inte prata med någon. Jag vill bara hålla käften. För vad ska jag säga? Ska jag bara mumla osammanhängande direkt från tankarna?
Nä, okej. Det här inlägget makes no fucking sense. Jag vet. Ha det gött!