ISOLATIV

- Tankar och känslor på resan ur ett liv kantat av psykisk ohälsa

Uppdatering efter dryg vecka

Tankar, Vardag Permalink0

Godkväll och glad påsk mina vänner! Jag har haft en rätt dryg vecka med seg långdragen huvudvärk. Från onsdag kväll tills igår eftermiddag var jag dessutom totalt sänkt av asjobbig migrän. Idag har det dock varit bättre :) Tur är väl det eftersom vi har varit hos min ena faster med familj i Stockholm och ätit påsklunch. Eller snarare tidig middag, haha. Det var väldigt trevligt. Kom hem för drygt två timmar sen. Hade egentligen tvättid idag 20-22 men kände verkligen att jag inte orkade, så eftersom det inte är kris sket jag i det. Har varit och köpt lite smågodis (man måste passa på när det är billigt!) som jag ska äta framför någon bra film nu hade jag tänkt. Ångesten ligger och pyr i kroppen och jag känner mig allmänt rörig i huvudet. Förmodligen för att jag är ganska slutkörd. Så ikväll ska jag bara ta det lugnt. Imorgon blir det middag hos pappa. 

Det var en liten uppdatering om läget. Ha en bra kväll!

Ett jävla år

Min historia, Psykisk (o)hälsa, Tankar, Vardag Permalink0
 
Idag är det ett år sen jag flyttade från Lenagården och lämnade 19 månader & 12 dagar av behandlingshemsvardag bakom mig. Det är en konstig känsla att tänka att det redan gått ett år. Ett år låter så länge, men känns som ingenting när jag tänker tillbaka. Och vilket år det har varit. Jag lämnade Lenagården full av hopp, förväntan, drömmar och livsglädje. Nu, ett år senare, är jag inte alls där jag hade velat vara ett år efter flytten. Jag kom långt under tiden där, men nu känns det som att jag har tagit massiva kliv bakåt. På många sätt var jag mycket mer högfungerande när jag flyttade än vad jag är nu, och på sistone har jag ofta velat tillbaka till tryggheten. Jag vill tillbaka till att ha människor omkring mig. Människor som dagligen påminner mig om att lägga fokus på rätt saker. Egentligen är det först nu efter årsskiftet som jag verkligen är utlämnad till att klara mig själv. Att själv påminna mig om att lägga fokus på rätt saker. Och jag känner bara för varje dag som går att jag klarar mig sämre och sämre, trots att jag ändå har en hel del stöd i form av bra boendestödjare och en fantastisk terapeut. Det gör mig ledsen när jag inser att jag på vissa sätt nästan är tillbaka där jag var innan LG. Jag blir så besviken på mig själv. Att jag inte tog vara på erfarenheterna och kämpade för att få livet att fungera direkt. Eller kanske bodde kvar ett par månader. Men å andra sidan var det väldigt mycket som hände på annat håll som tog upp all fokus och energi. Just då kändes alla val jag gjorde som rätt. Jag följde hjärtat och lyssnade inte så mycket på vad folk sa var det bästa. Det kanske var dumt. Kanske borde jag ha tagit det lugnt. Men trots att jag har gjort många snesteg och misstag under det här året är det få saker jag verkligen ångrar. Trots att jag knappt får vardagen att gå runt har jag fått nya erfarenheter som jag aldrig hade fått om jag bott kvar på behandlingshem. Alltng kändes så rätt i stunden, även om det kanske blev fel i slutändan. Känner att jag tappar tråden lite, men jag är iallafall väldigt tacksam till att jag fick chansen att flytta till Lenagården. Och jag är glad att jag fattade beslutet att göra det. Det hände mycket under tiden där och jag lärde mig jättemycket om mig själv. Jag fick även chansen att lära känna fantastiska människor. Så vad jag vill ha sagt är väl att jag ser tillbaka på tiden på Lenagården som något bra, trots att det många gånger var fruktansvärt jobbigt. Och jag vill tro att det inte var förgäves. Att jag ska få rätsida på livet igen. 

"Såhär har jag inte sett dig på väldigt länge"

Psykisk (o)hälsa, Tankar, Vardag Permalink1
Idag när jag träffade min terapeut sa hon "Vet du, såhär har jag inte sett dig på väldigt länge. Du verkar så mycket mer samlad och avslappnad nu". Och när jag tänker efter stämmer det verkligen. Även om jag emellanåt har väldigt mycket ångest är den där allmänna oroskänslan borta. Den där känslan av att något farligt lurar överallt. Känslan av att en ond kraft omger mig vart jag än går. Jag inser att jag inte längre tror att alla som är ute med hunden på kvällen när jag går till Ica kommer överfalla mig. Eller att varje bil som kör förbi mig på smågator förföljer mig. Under en lång period har jag även känt ett enormt obehag av att ligga i sängen med ryggen vänd ut mot rummet. Det gör jag inte nu. Jag vet inte varför allt det här har blivit så mycket bättre. Kanske är det medicinändringarna som gjordes under inläggningen, kanske är det bara det att jag fick en liten paus de dagar jag var på avdelningen. Kanske är det både och. I vilket fall som helst är det såklart väldigt skönt. Det tar så fruktansvärt mycket på krafterna att hela tiden känna att allting är farligt och vara konstant livrädd. Jag försöker verkligen att inte förvänta mig att den konstanta rädslan kommer tillbaka, men det är svårt. Någonstans vet jag att jag aldrig kommer bli av med den helt. Den kommer alltid dyka upp vid hög och/eller långvarig stress. Men jag kommer lära mig hantera den. Idag ska jag börja med en form av kartläggningsdagbok som jag ska fylla i varje kväll med syftet att få mig själv att uppmärksamma först och främst sårbarheter och hur de påverkar mig. Det ska bli spännande att se hur det ser ut över en längre perod.
 
Nu ska jag gå och hämta tvätten, sen ska jag försöka sova. Sov sött mina vänner!
Till top