ISOLATIV

Det har skett en hel del positiva förändringar på ganska kort tid nu. Jag har kommit till viktiga insikter och lärt mig mycket om mig själv bara under de drygt tre månader jag har haft min nuvarande terapeut. Vi har jobbat stenhårt med att jag ska lära mig varför jag reagerar, tänker och känner som jag gör. Det har gjort att jag har lättare att jobba mig framåt och ta steg i linje med min värderade riktning. Just för att jag nu förstår mina tankar och känslor mycket mer kan jag hantera det på konstruktiva sätt. Jag har blivit mycket bättre på att vara här och nu. Att inte spinna vidare på de tankemönster jag vet leder till att jag förstör för mig själv. På ett sätt skrämmer det mig enormt mycket att det går så pass fort framåt. En fungerande tillvaro är nu inom räckhåll. Jag har i princip aldrig haft en fungerande tillvaro någon gång under mitt liv. Med en fungerande tilvaro kommer mer ansvar och krav. Även om jag länge har längtat efter att kunna ha "normala" ansvar och krav på mig är det såklart skrämmande. Men om det är något jag har lärt mig senaste tiden är det att jag måste börja chansa lite. Jag kan inte bara spela på mina säkra kort och hålla min inom min comfort zone. För ärligt talat har jag väldigt få säkra kort och en liten comfort zone. Förra sommaren när jag tog med mig Johanna ut och seglade var ett enormt kliv utanför min comfort zone. Jag var inte ens säker på att jag skulle kunna manövrera båten ut ur hamnen där min syster lämnat den. Men trots att vi hade en del motgångar så gick det ju faktiskt ändå rätt bra. Jag har alltid fått höra att jag har potential och är kompetent. Att jag kan om jag vill. Det har stört mig något enormt att alltid få höra det. Jag har fått ångest över att jag inte orkat leva upp till min påtalade kompetens och potential. Undrat om det är så att jag inte har velat må bättre på riktigt. Och till viss del har det nog varit så. Jag har velat må bra, men jag har inte vågat. För det är en stor förändring. Även om det är en positiv förändring så är det en väldigt skrämmande sådan. Det ligger mycket falsk trygghet i att må dåligt. Speciellt när det är allt man vet. Då blir det en destruktiv comfort zone. Under många år identifierade jag mig i att "vara sjuk". Undermedvetet triggade jag igång mitt dåliga mående så fort jag mått lite bättre under en period. Inte förrän jag slutade med det kunde jag börja må bättre på riktigt. Vet inte riktigt när det skedde, men någon gång i samma veva som jag fick en rejäl knuff uppåt efter att jag påbörjat behandling för ADHD. Det var så mycket som blev lättare. Och nu, när jag börjat lära mig hur jag egentligen fungerar, varför jag tänker och känner som jag gör i olika situationer kan jag faktiskt se på framtiden med hopp. Även om jag emellanåt mår fruktansvärt dåligt så kämpar jag hela tiden med att sträva mot sånt som är friskt och konstruktivt istället för att trigga igång mig själv så att jag mår ännu sämre. Jag har äntligen på riktigt börjat sträva efter att komma bort från allt vad dåligt mående heter. Äntligen strävar jag mot det friska på riktigt.