ISOLATIV

- Tankar och känslor på resan ur ett liv kantat av psykisk ohälsa

Varför måste det ta slut?

Psykisk (o)hälsa, Tankar, Vardag Permalink0

Hej. Jag mår inte alls bra just nu. Det är mycket ångest, och jag känner mig väldigt ledsen. Allting är liksom i allmänhet sjukt jobbigt. Och som om det inte var nog så jobbigt innan blev det ännu värre igår. Då hade jag nämligen sista samtalet med min terapeut. Det var hemskt, och jag blir helt förstörd bara av att tänka på det. Vi har träffats i ett och ett halvt år, och jag har verkligen blivit hjälpt under den tiden. Varför måste det bli så att vi blev tvungna att avsluta precis nu? Jag är redan skör, sårbar, och känner mig allmänt trasig. Dålig timing. Men jag visste ju att vi skulle behöva avsluta när jag fått en kontakt på affektiva, och det har jag ju nu. Dock ingen terapeutisk kontakt, eftersom min läkare tyckte "någon att bolla tankar med" är rätt behandling. Nu har jag träffat personen två gånger, och jag blir så frustrerad. Det kommer inte funka. Mitt boendestöd är 1000 gånger bättre att bolla tankar med. Så jag ska säga till nästa vecka att jag behöver en terapeutisk kontakt.

Annars då? Jag var på lägenhetsvisning i måndags. Tror inte jag får den, men om jag gör det så dör jag lite för den var ganska perfekt. I övrigt händer det inte så mycket. Men vi hissade upp Anna i masten i söndags, hehe. Bildbevis ⬇️

Efter denna procedur är riggen redo att testas! Vi kommer göra det i helgen, antingen lördag eller söndag. Dessutom verkar det som att det evigt återkommande orosmolnet elen fungerar som den ska. Good stuff! 

Nu sitter jag på tåget till Gävle. Ska upp och hänga med mamma och Hugo över midsommar. Det ska bli jättemysigt. Verkligen en välbehövlig ljusglimt såhär mitt i allt det jobbiga. 

Nu har jag inget mer att berätta. Så jag avslutar. Hoppas ni får en bra midsommarhelg!


Kärlek, fred, osv.
/Carro

På något sätt fortsätter dagarna att gå

Psykisk (o)hälsa, Tankar, Vardag Permalink0
 
Senaste dagarna har varit fortsatt tunga. Jag har ångest mest hela tiden. Tvångstankarna har blivit värre och overklighetskänslorna starkare. Ibland känns det som att allting är overkligt, men samtidigt alldeles för verkligt. Jag känner mig så himla ledsen och frustrerad. Det ena triggar det andra, och jag vet inte längre vad som kom först. Allt är bara en enda röra. Vet inte riktigt hur jag ska komma på banan igen. Men jag försöker verkligen att ta hjälp på olika sätt. Och jag kämpar hela tiden med att stå ut. Just nu känner jag inte speciellt mycket hopp och livsglädje. Men även om det känns sjukt avlägset just nu så försöker jag att inte glömma bort vad jag kämpar för. 
 
Idag var mitt mål att kliva upp i tid, komma iväg till Iris och vara kvar fram till lunch. Jag var kvar hela dagen (SCORE), plus en timmes samtal med min mentor. Imorgon ska vi åka till Stockholm, och jag har vägt för- och nackdelar med att följa med hela eftermiddagen. Men nu har jag ställt in mig på att göra det. Så jag har fixat matsäck, plockat fram kläder, osv. Det kan fortfarande bli så att jag stannar hemma, men det beslutet fattar jag imorgon. Efter att jag har druckit kaffe och ätit frukost, haha. Annars blir det så lätt att jag säger "fuck it" för att jag är trött. 
 
Nu ska jag duscha och tvätta håret. Sen dricka te och måla naglarna. 
 
Just det. Penguins vann Stanley Cup för andra året i rad, och det är awesome. 
 
Hejdåååå!

Göm dig i hoodien, imorgon blir bättre! (Typ)

Psykisk (o)hälsa, Tankar, Vardag Permalink1
 
Jag har försökt skriva någoning i flera dagar. Men det har liksom inte blivit just någonting. Idag var första dagen på Iris Hadar. Det kändes bra. Och jag klev upp vid 07 imorse. Utan problem. High five på den va! Bäst att jag vänjer mig vid det eftersom jag kommer gå på Iris 3-4 dagar i veckan nu. Men det är skönt ändå. Att ha en anledning att kliva upp på morgonen. Komma hemifrån, träffa trevliga människor osv. Så det kommer säkert bli bra.
 
I övrigt mår jag skitdåligt just nu. Mitt inre är ett enda stort kaos. Jag har återigen börjat få svårt att avgöra vad som är verkligt eller inte. Ångesten är brutal. Starka jobbiga känslor avlöser varandra. Rädsla. Ilska. Sorg. Skuld. Har inte träffat min terapeut på över en vecka. Och hon är bortrest i två veckor nu. På fredag ska jag iallafall träffa först min läkare, och sedan min nya öppenvårdskontakt samt T från boendestödet. Jag kan inte låta bli att undra hur jag ska ta mig igenom det här. Men det går nog. På något sätt. Det har ju gått så många gånger förut. På något sätt. 
 
Nu ska jag duscha, sen ska jag fan sova. Hoppas jag. Tar nog Imovane och hoppas på att imorgon blir bättre. Då ska jag på min kusins studentmottagning efter Iris. Det blir nog trevligt. Ha det gött people!
Till top