ISOLATIV

Hej på er! Jag har mått lite bättre idag än jag gjort under helgen och i början av veckan. Det var några riktigt tunga dagar. Idag var jag uppe i tid på morgonen eftersom jag skulle vara på mottagningen och träffa min terapeut vid 10.30. Hon berättade att processen att byta mottagning är igång på riktigt nu. Vi väntar mest på att få en tid för att tillsammans träffa min kontakt jag kommer ha på affektiva. Om jag ska vara ärlig känns det skit att jag måste byta. Jag vill verkligen inte det. Men nu är det såhär systemet funkar, och jag kan inte göra något åt det. Dessutom har jag ju vetat länge att jag kommer behöva byta mottagning. Jag antar att det kan bli bra trots allt. 

 

I övrigt har jag inte gjort så mycket idag. Rensade kylen på ofräscha rester och lite sånt när jag kom hem. Pappa blev glad, haha. Jag har suttit och filat lite på en målbild som sträcker sig 6mån-1år-3år-5år. Berättar mer när jag är klar.

 

Senaste tiden har det blivit mycket tänkande över vad jag vill göra med mitt liv.Jag känner ofta att jag "ligger efter" i det som kallas livet. Många av mina jämnåriga vänner har redan hunnit skaffa barn, några har gift sig. Folk avslutar universitetsutbildningar. Här sitter jag och har flyttat hem, utan någon utbildning av värde, utan partner, utan körkort. Samtidigt som jag kan tycka att de här sakerna är skitjobbiga så är jag på något sätt "glad" att jag ändå har avverkat 20+ inläggningar, behandlingshem och långtidssjukskrivning i relativt ung ålder. Det hade ju varit ännu jobbigare att ha det hyfsat problemfritt under ungdomen och sen blivit sjuk när jag står där med familj, barn, jobb och hela köret. Jag är trots allt bara 25. Det fanns en tid då jag inte trodde jag skulle fylla 15. Inte fylla 18. Inte fylla 20. Att leva tills jag blev 25 fanns inte ens i min världsbild för 5år sedan. Men nu står jag här med 25år på nacken och tänker att livet nog kommer ordna upp sig för mig också inom inte allt för avlägsen framtid. Det är en tanke som varit djupt begraven väldigt länge. Jag har i perioder inte ens vågat tänka på, ja, livet och framtiden. Kommer den att bli djupt begraven igen? Ja, troligtvis. Men nu har jag en helt annan grund att stå på än jag hade för 5år sedan. Jag har lättare att få huvudet över ytan igen när jag tror att jag håller på att drunkna. Det är något jag hoppas kommer finnas kvar.

 

Nu ska jag läsa en stund, sen försöka sova. Känner att jag är på väg att bli sovtrött redan nu. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att jag kommer ha lätt att somna. Men jag är iallafall inte uppe i varv och superstressad. 

 

Ha en bra kväll hörni! Fred, kärlek, osv.