ISOLATIV

- Tankar och känslor på resan ur ett liv kantat av psykisk ohälsa

Känslan av att ligga efter i livet

Min historia, Psykisk (o)hälsa, Tankar, Vardag Permalink2
Hej på er! Jag har mått lite bättre idag än jag gjort under helgen och i början av veckan. Det var några riktigt tunga dagar. Idag var jag uppe i tid på morgonen eftersom jag skulle vara på mottagningen och träffa min terapeut vid 10.30. Hon berättade att processen att byta mottagning är igång på riktigt nu. Vi väntar mest på att få en tid för att tillsammans träffa min kontakt jag kommer ha på affektiva. Om jag ska vara ärlig känns det skit att jag måste byta. Jag vill verkligen inte det. Men nu är det såhär systemet funkar, och jag kan inte göra något åt det. Dessutom har jag ju vetat länge att jag kommer behöva byta mottagning. Jag antar att det kan bli bra trots allt. 
 
I övrigt har jag inte gjort så mycket idag. Rensade kylen på ofräscha rester och lite sånt när jag kom hem. Pappa blev glad, haha. Jag har suttit och filat lite på en målbild som sträcker sig 6mån-1år-3år-5år. Berättar mer när jag är klar.
 
Senaste tiden har det blivit mycket tänkande över vad jag vill göra med mitt liv.Jag känner ofta att jag "ligger efter" i det som kallas livet. Många av mina jämnåriga vänner har redan hunnit skaffa barn, några har gift sig. Folk avslutar universitetsutbildningar. Här sitter jag och har flyttat hem, utan någon utbildning av värde, utan partner, utan körkort. Samtidigt som jag kan tycka att de här sakerna är skitjobbiga så är jag på något sätt "glad" att jag ändå har avverkat 20+ inläggningar, behandlingshem och långtidssjukskrivning i relativt ung ålder. Det hade ju varit ännu jobbigare att ha det hyfsat problemfritt under ungdomen och sen blivit sjuk när jag står där med familj, barn, jobb och hela köret. Jag är trots allt bara 25. Det fanns en tid då jag inte trodde jag skulle fylla 15. Inte fylla 18. Inte fylla 20. Att leva tills jag blev 25 fanns inte ens i min världsbild för 5år sedan. Men nu står jag här med 25år på nacken och tänker att livet nog kommer ordna upp sig för mig också inom inte allt för avlägsen framtid. Det är en tanke som varit djupt begraven väldigt länge. Jag har i perioder inte ens vågat tänka på, ja, livet och framtiden. Kommer den att bli djupt begraven igen? Ja, troligtvis. Men nu har jag en helt annan grund att stå på än jag hade för 5år sedan. Jag har lättare att få huvudet över ytan igen när jag tror att jag håller på att drunkna. Det är något jag hoppas kommer finnas kvar.
 
Nu ska jag läsa en stund, sen försöka sova. Känner att jag är på väg att bli sovtrött redan nu. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att jag kommer ha lätt att somna. Men jag är iallafall inte uppe i varv och superstressad. 
 
Ha en bra kväll hörni! Fred, kärlek, osv.

Två år utan behandlingshem

Min historia, Psykisk (o)hälsa, Tankar, Vardag Behandlingshem, HVB, lenagården Permalink0
 
Igår var det två år sen jag flyttade från Lenagården. Två år. Två år utan behandlingshem. Och jag är inte alls där jag trodde jag skulle vara idag. Tiden där var verkligen nyttig, och hjälpte mig så himla mycket. Även om det var jävligt tufft emellanåt så ångrar jag inte för en sekund att jag flyttade dit. Det jag ångrar är allt som har hänt under de här två åren efteråt. När jag flyttade mådde jag bra. Jag var lycklig, nykär och full av livsglädje. Det höll inte så länge. Så det känns mest som att jag spenderat större delen av dessa två år till att bygga upp mig själv. Att skapa en stabil plattform där jag kan utvecklas och trivas med min tillvaro. Har jag lyckats? Nej. Just nu vill jag vara tillbaka på Lenagården. Där fanns det hela tiden någon som påminde mig om att göra rätt saker. Varje dag. Nu är jag utlämnad att göra det själv. Uppenbarligen går det inte så bra. Jag sitter här med ångest från helvetet och undrar hur jag ska ta mig ur det här levande. Men det går väl på något sätt. De brukar ju göra det. Och det bara måste gå den här gången också. 
 
Förlåt för dålig uppdatering, men jag mår verkligen skitdåligt just nu och har inte orkat blogga alls. Men jag kommer tillbaka. Hang in there!

Kalla mig inte kompetent!

Min historia, Psykisk (o)hälsa, Tankar Permalink1
Jag sitter återigen på psykakuten. I ett kalt rum med vita väggar. Några gröna stolar. Ett bord. Hjärtat bankar så jag tror det ska hoppa ur bröstkorgen. Ångesten gör att jag vill kräkas. I huvudet skriks det högt. Jag föröker febrilt att avgöra vad som är verkligt. Det lyckas inte. Allting känns overkligt, men samtidigt så verkligt. Jag undrar varför jag åkte hit igen, men försöker ändå intala mig själv att jag kommer få hjälp den här gången. Mitt emot mig sitter en medelålders kvinna. Läkare. Hon frågar mig om det ena och det andra. Vi har träffats förut, och jag tycker om henne. Plötsligt säger hon "Du kommer må bättre, du som är så kompetent!" med uppmuntrande röst. Och ville jag inte dö innan så ville jag det då. 
 
Det här scenariot har upprepats fler gånger än jag kan räkna. Typ varje gång jag söker hjälp. Och titt som tätt i öppenvården. Jag känner mig lika trasig varje gång. Trots att jag förstår att de vill hjälpa en att få upp hoppet och tro på sig själv blir det så fel. När en söker vård självmant är det för att en insett att en inte klarar av att hantera situationen själv. Att då få höra på det sättet att en är kompetent blir som en smäll på käften. Det blir så otroligt förminskande. Som att de tycker att en borde klara sig själv, men inte gör det. Som att de inte ser hur fruktansvärt ont det gör inuti. Och känslan av misslyckande växer. Rädslan för att återigen bli hemskickad utan den hjälp en behöver. För tro mig, den känslan finns redan där i samma sekund som en kliver in genom de tunga dörrarna.
 
Så snälla psykiatrin, tänk på hur ni formulerar er! Säg istället något i stil med "Vi ska hjälpa dig att plocka fram den där styrkan jag vet att du har så du kan ta dig ur det här". Det känns peppande och som att en blir sedd istället för att bli förminskande. 
 
Till top