ISOLATIV

Ikväll är det rätt tungt. Hela dagen har jag haft en kladdig ångest som inte velat ge med sig. Under kvällen började paranoida tankespår att dyka upp, förmodligen för att jag gått med ångest hela dagen. Jag försöker avfärda tankarna som just tankar. För det är egentligen det enda det är. Det är inte kameror i hela lägenheten. Ingen kan läsa mina tankar. Trots att jag försöker låta tankarna passera blir jag stressad. Jag blir rädd. Rädsla är vad mycket av min ångest grundar sig i, och präglas mycket av. Lägg till ett visst mått av tvångsmässighet och det blir lätt kaos.

 

Jag är ändå glad att jag har lärt mig att tankarna, och ibland rösterna, som dyker upp i mitt huvud inte är sanningen. Att jag trots att jag blir rädd kan ha lite distans till det. Det är numera ytterst sällan jag låter mig själv spinna iväg under en längre period så till den grad att jag tappar greppet om verkligheten. Men ändå blir jag rädd. Och rädsla är vad som driver rösterna, det paranoida och att det andra. Allt det där som psykiatrin valt att kalla "psykosnära symtom". Jag hatar att jag vet att det är rädsla som föder allting, men att jag ändå blir fullkomligt livrädd. Bristen på kontroll, rädsla och livlig fantasi är min värsta fiende. Men jag vill ändå tro att jag kommer kunna jobba mig ur det här också.

 

Nu ska jag försöka sova. Godnatt vänner!