Går rädslan någonsin över?
Det är tungt just nu. Riktigt tungt faktiskt. Idag har jag dessutom haft grotesk huvudvärk. Men en stor kopp kaffe i favoritkoppen gör allting lite bättre. I övrigt känns det som att jag inte gör annat än ångesthanterar. Står ut. Går emot. Reglerar känslor. Distraherar. Omfokuserar. Det är jävligt tröttsamt att göra det dag ut och dag in. Men jag fortsätter. Och på något sätt tar jag mig igenom dagarna. Ibland utan att riktigt veta hur.
Vill ni veta sanningen? Jag är rädd. Hela tiden. Rädslan lämnar mig aldrig. Den tar sig obehagliga former och sätter sig i bakhåll. Väntar på att anfalla. På att få sätta sina sylvassa klor i mig och få mig att bli förvirrad över verkligheten. Jag är rädd för att bli anfallen. Rädd för rädslan. Hur fan slutar man vara det? Jag har låtit den anfalla mig tusentals gånger. Suttit där och gråtit mig igenom obehagliga upplevelser. För det är ju tydligen så man ska göra. Exponera. Och visst har det väl blivit lite bättre. Men det är som Jocke Berg sjunger; "rädslan den går över, men den där oron stannar kvar"
