ISOLATIV

 

Igår var det två år sen jag flyttade från Lenagården. Två år. Två år utan behandlingshem. Och jag är inte alls där jag trodde jag skulle vara idag. Tiden där var verkligen nyttig, och hjälpte mig så himla mycket. Även om det var jävligt tufft emellanåt så ångrar jag inte för en sekund att jag flyttade dit. Det jag ångrar är allt som har hänt under de här två åren efteråt. När jag flyttade mådde jag bra. Jag var lycklig, nykär och full av livsglädje. Det höll inte så länge. Så det känns mest som att jag spenderat större delen av dessa två år till att bygga upp mig själv. Att skapa en stabil plattform där jag kan utvecklas och trivas med min tillvaro. Har jag lyckats? Nej. Just nu vill jag vara tillbaka på Lenagården. Där fanns det hela tiden någon som påminde mig om att göra rätt saker. Varje dag. Nu är jag utlämnad att göra det själv. Uppenbarligen går det inte så bra. Jag sitter här med ångest från helvetet och undrar hur jag ska ta mig ur det här levande. Men det går väl på något sätt. De brukar ju göra det. Och det bara måste gå den här gången också. 

 

Förlåt för dålig uppdatering, men jag mår verkligen skitdåligt just nu och har inte orkat blogga alls. Men jag kommer tillbaka. Hang in there!