ISOLATIV

 

Efter middagen idag hade jag en enorm panikångestattack. När sjuksköterskan kom in för tillsyn hade jag suttit under täcket och hyperventilerat så länge att jag var på väg att svimma. Det tog 10min innan jag lyckades resa mig för att gå till medicinrummet och ta Stesolid. Jag blir så frustrerad över att jag ju mådde bättre i ett par dagar. Och så kommer den här dagen och är skitjobbig. Planeringen är ju utskrivning på måndag. 

 

Jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor och tankar som flyger runt inuti mig just nu. Det är mycket press kring skolan. Två inlämningsuppgifter som ska vara inne på måndag. Jag har knappt börjat, och jag orkar verkligen inte ta tag i att göra det just nu. Kanske var det för optimistiskt att påbörja heltidsstudier. Men jag vill ju så gärna att det ska fungera. Jag vill inte hoppa av och misslyckas ännu en gång. Det är så många som skulle bli besvikna. Igen. För att inte tala om hur besviken jag skulle bli på mig själv. Igen. Jag vet att det här inte är ett beslut jag måste fatta nu. Alla i personalen säger att jag ska lägga det åt sidan och fokusera på att må bättre. Men hur ska jag kunna må bättre med det här hängande över mig? Jag vill verkligen inte göra någon besviken. Alla som säger att de tror på mig. Att de är glada att jag börjat plugga och få ordning på mitt liv. De kommer alla bli besvikna, ännu en gång.

 

Förlåt. Förlåt för att jag är en sån jävla fuck-up och aldrig får ordning på mitt liv.