ISOLATIV

Jag har ett par kvällar i rad nu känt en stark obehagskänsla. En känsla av att något är fel eller kommer hända, antingen med mig eller med någon närstående. Hela tiden upplever jag tecken på vad det är som kommer hända. Men det är så många olika tecken att jag inte kan sortera, vilket är extremt stressande. Jag har ändå lyckats somna till slut med hjälp av Imovane. Idag när jag kom hem hade jag en katastrofalt stark känsla av att något är kroppsligt fel med mig och att om jag inte åker till akuten för en grundlig undersökning kommer jag dö under kvällen eller natten. Fick tag i pappa trots att han är i USA, han talade om för mig det jag egentligen visste - om jag åker till akuten med "en känsla av att något är fel" utan konkreta symtom kommer de bara skicka mig till psyk. 

 

Förmodligen grundar sig allt det här i stress. Pappa frågade om det var jobbigt just nu, vilket det överlag inte är. Men kanske är det stress över förändring och rädsla över att skolan inte ska gå bra. Eller så känner jag bara att saker börjar falla på plats och motarbetar det undermedvetet för att jag är rädd. För att jag inte kan tillåta mig själv att ha ett fungerande liv och må bra. Det har hänt så många gånger förut. Så fort jag har mått relativt bra ett tag är det som att jag drabbas av någon form av undermedveten panik och får kortslutning i hjärnan. 

 

Trots att det är några timmar kvar tills jag ska gå och lägga mig är jag redan stressad och orolig över att ligga ensam i mörkret med obehagskänsla och paralyserande rädsla. Men jag försöker ta en stund i taget och distrahera tankarna. Inte tänka så mycket på det nu utan ta det sen. Jag har tagit Iktorivil och ätit lite, men jag är fortfarande väldigt stressad. Obehagskänslan finns kvar och tecknen fortsätter dyka upp i tid och otid. På något sätt känner jag mig så sjukt maktlös, trots att jag vet att jag kan påverka åt vilket håll det går. Det viktigaste just nu är att jag inte tillåter mig själv att fastna i någon tankespiral. Inte lägga någon större energi på att analysera obehagskänslan och tecknen. Bara observera och låta det passera. 

 

Det här är inget nytt. Jag har varit med om just det här, och många andra liknande rädslor, så många gånger. Ändå påverkar det mig väldigt starkt. Man kan tycka att jag borde vara van vid det här laget. Det är jag inte. Men jag vet mycket mer om hur jag fungerar och reagerar nu än jag gjort tidigare. Jag tänker inte låta mig själv fastna i det här. Inte den här gången. Jag har alldeles för mycket att förlora nu.