När man är rädd för rädslan
Senaste veckorna har jag haft mycket overklighetskänslor. Jag känner ofta att allting är som i en film. Att ingenting är verkligt samtidigt som allting är verkligt. Och den där känslan av att någonting är fel. Att någonting hemskt kommer hända. Tecknen finns överallt. I drömmar, i musik, i filmer och tv-program, i omgivningen. You name it.
Det här är förstås extremt stressande och kräver mycket energi. Jag gör allt i min makt för att inte fastna. Inte ryckas med och börja ifrågasätta verkligheten. Som jag gjort så många gånger förr. Men det är svårt. Den mentala tröttheten kastar sig över mig varje kväll och jag vill bara gråta, skrika, förstöra. Förstöra mig själv, förstöra verkligheten.
Under kvällarna när jag drunknar i ångestens monsunregn är det svårt att veta vart jag ska ta vägen. Jag blir rädd. Rädd för verkligheten, för overkligheten, för mig själv. Men jag tänker att det kanske är bra att vara rädd. Att jag måste våga vara rädd. I så många år har jag varit rädd för att bli rädd. Rädslan har satt djupa spår och är närvarande i allt. Det finns alltid någonting att vara rädd för i min värld. Men jag kan inte springa ifrån rädslan hela tiden. Jag måste låta den finnas utan att den ska få ta över mitt liv. Det är min största rädsla just nu. Att rädslan tar över.
Men hur slutat man vara rädd för rädsla?