ISOLATIV

Jag har inte så mycket att säga just nu, därför kommer det knappt några inlägg. Inga vettiga iallafall. Nu under kvällen har jag haft en lång och jobbig diskussion/samtal med pappa om min oförmåga vs förmåga att göra och ta tag i saker. Jag grät en del pga att jag är så fruktansvärt frustrerad. Allting står bara still och hur mycket jag än tycker att jag försöker får jag ingen rätsida på någonting. Så jag frågar mig själv; försöker jag inte tillräckligt mycket? Hittar jag på ursäkter och ljuger för mig själv? Jag tror jag gör det till viss del. Det gör mig ännu mer frustrerad, ledsen och arg. Självkänslan är totalt i botten. Ett stort förakt mot mig själv är det enda jag känner just nu. Alla tankar är en enda röra, jag kommer inte fram till någon vettig slutsats annat än att det är dags för mig att ta lite jävla vuxet ansvar. Att börja kämpa på riktigt för att ta steg i min värderade riktning. Jag är fruktansvärd missnöjd med mitt liv just nu. Men det är jag själv som har satt mig i den här skitsituationen, och det är bara jag som kan ta mig ur den. Jag kan önska att allt vore annorlunda hur mycket jag vill. Det leder ingenstans. Nu måste jag acceptera, validera och förändra.