ISOLATIV

 

Idag har jag och Julia druckit take away-kaffe vid ån. Det var supermysigt. Förutom en liten detalj. Jag har börjat bli rejält rädd av svarta fåglar som rör sig i min närhet. Direkt tänker jag att det är djävulens utsända i förklädnad som är ute och spionerar på mig. Som om det inte var nog såg jag blodiga fotspår framför mig när jag var på väg hem. Varje gång jag tittade upp såg jag flickan som är min vålnad stå där, i slutet av de blodiga fotspåren. Total jävla panik. Direkt när jag kom hem tog jag Stesolid och distraherade mig med att kolla på hockey och skriva. Jag känner fortfarande närvaron av djävulens utsända och flickan står där när jag tittar upp. Ja, paniken gror i halsen. Men jag försöker minnas vad psykologen på LG brukade säga till mig. "Du kanske får leva med det här resten av livet. Men du kan själv påverka hur mycket plats det får ta i ditt liv" Så jag påminner mig själv, gång på gång, om att det är min egen hjärna som skapar allt det här, att det inte är verkligheten. Verkligt, ja. Men inte verkligheten. Tack vare terapi och mediciner har jag nu en bättre stabil verklighetsuppfattning. Jag går inte runt och konstant gränsar på psykos. Nu är jag medveten om att jag oftast kan påverka hur långt ifrån verkligheten jag spinner iväg. Jag kan oftast stoppa det i tid. Det viktigaste jag fick lära mig om det här under tiden på LG var låt det finnas där, men låt det inte ta plats. Så det kämpar jag med nu. Jag observerar att det finns där. Men jag försöker att inte låta det krypa in under skinnet på mig. Att inte tillåta mig själv att spinna iväg. Jag tar mina mediciner, jag sover, jag äter. Ju mindre plats jag låter det ta, ju snabbare klingar det av. Försvinner det helt? Nej, oftast inte. Men det kommer ner till en nivå där det inte gör mig livrädd. I perioder måste jag göra det här ofta. Hela tiden. I perioder knappt någonting alls. Men jag vägrar låta mig själv tappa verklighetsuppfattningen totalt.