"Såhär har jag inte sett dig på väldigt länge"
Idag när jag träffade min terapeut sa hon "Vet du, såhär har jag inte sett dig på väldigt länge. Du verkar så mycket mer samlad och avslappnad nu". Och när jag tänker efter stämmer det verkligen. Även om jag emellanåt har väldigt mycket ångest är den där allmänna oroskänslan borta. Den där känslan av att något farligt lurar överallt. Känslan av att en ond kraft omger mig vart jag än går. Jag inser att jag inte längre tror att alla som är ute med hunden på kvällen när jag går till Ica kommer överfalla mig. Eller att varje bil som kör förbi mig på smågator förföljer mig. Under en lång period har jag även känt ett enormt obehag av att ligga i sängen med ryggen vänd ut mot rummet. Det gör jag inte nu. Jag vet inte varför allt det här har blivit så mycket bättre. Kanske är det medicinändringarna som gjordes under inläggningen, kanske är det bara det att jag fick en liten paus de dagar jag var på avdelningen. Kanske är det både och. I vilket fall som helst är det såklart väldigt skönt. Det tar så fruktansvärt mycket på krafterna att hela tiden känna att allting är farligt och vara konstant livrädd. Jag försöker verkligen att inte förvänta mig att den konstanta rädslan kommer tillbaka, men det är svårt. Någonstans vet jag att jag aldrig kommer bli av med den helt. Den kommer alltid dyka upp vid hög och/eller långvarig stress. Men jag kommer lära mig hantera den. Idag ska jag börja med en form av kartläggningsdagbok som jag ska fylla i varje kväll med syftet att få mig själv att uppmärksamma först och främst sårbarheter och hur de påverkar mig. Det ska bli spännande att se hur det ser ut över en längre perod.
Nu ska jag gå och hämta tvätten, sen ska jag försöka sova. Sov sött mina vänner!