ISOLATIV

 

Idag är det ett år sen jag flyttade från Lenagården och lämnade 19 månader & 12 dagar av behandlingshemsvardag bakom mig. Det är en konstig känsla att tänka att det redan gått ett år. Ett år låter så länge, men känns som ingenting när jag tänker tillbaka. Och vilket år det har varit. Jag lämnade Lenagården full av hopp, förväntan, drömmar och livsglädje. Nu, ett år senare, är jag inte alls där jag hade velat vara ett år efter flytten. Jag kom långt under tiden där, men nu känns det som att jag har tagit massiva kliv bakåt. På många sätt var jag mycket mer högfungerande när jag flyttade än vad jag är nu, och på sistone har jag ofta velat tillbaka till tryggheten. Jag vill tillbaka till att ha människor omkring mig. Människor som dagligen påminner mig om att lägga fokus på rätt saker. Egentligen är det först nu efter årsskiftet som jag verkligen är utlämnad till att klara mig själv. Att själv påminna mig om att lägga fokus på rätt saker. Och jag känner bara för varje dag som går att jag klarar mig sämre och sämre, trots att jag ändå har en hel del stöd i form av bra boendestödjare och en fantastisk terapeut. Det gör mig ledsen när jag inser att jag på vissa sätt nästan är tillbaka där jag var innan LG. Jag blir så besviken på mig själv. Att jag inte tog vara på erfarenheterna och kämpade för att få livet att fungera direkt. Eller kanske bodde kvar ett par månader. Men å andra sidan var det väldigt mycket som hände på annat håll som tog upp all fokus och energi. Just då kändes alla val jag gjorde som rätt. Jag följde hjärtat och lyssnade inte så mycket på vad folk sa var det bästa. Det kanske var dumt. Kanske borde jag ha tagit det lugnt. Men trots att jag har gjort många snesteg och misstag under det här året är det få saker jag verkligen ångrar. Trots att jag knappt får vardagen att gå runt har jag fått nya erfarenheter som jag aldrig hade fått om jag bott kvar på behandlingshem. Alltng kändes så rätt i stunden, även om det kanske blev fel i slutändan. Känner att jag tappar tråden lite, men jag är iallafall väldigt tacksam till att jag fick chansen att flytta till Lenagården. Och jag är glad att jag fattade beslutet att göra det. Det hände mycket under tiden där och jag lärde mig jättemycket om mig själv. Jag fick även chansen att lära känna fantastiska människor. Så vad jag vill ha sagt är väl att jag ser tillbaka på tiden på Lenagården som något bra, trots att det många gånger var fruktansvärt jobbigt. Och jag vill tro att det inte var förgäves. Att jag ska få rätsida på livet igen.