ISOLATIV

Lite såhär känner jag just nu. Jag vill stänga av allt, sätta livet på paus. Min motivation till att lämna lägenheten är nere på noll och det gör att jag hatar att det är bra väder. Dessutom ser jag sällan en anledning till att gå ut. Egentligen finns det ju saker jag kan göra. Ta en promenad, åka till båten och fixa, osv. Men allting känns meningslöst, och jag kan inte låta bli att tänka på hur jag mådde såhär års för ett år sedan. Då var jag relativt nyligen utflyttad från Lenagården, jag var nykär, lycklig, full av hopp och livsglädje. Nu känner jag mig bara tom, ledsen och helt otroligt jävla ensam. Just nu ser jag ingen mening med någonting. Jag sitter bara hemma, sover för mycket och kollar på tv hela dagarna. Det här är inte hur jag vill att mitt liv ska se ut. Inte alls. Och jag vet att det är jag som aktivt måste göra något för att förändra min livssituation. Det är jag som måste komma tillbaka till att ta steg i linje med min värderade riktning. Men jag behöver hjälp. Jag behöver en anledning att kliva upp i tid och ta mig utanför dörren. Något yttre, något där jag förväntas dyka upp, något jag inte kan skjuta upp bara sådär. Så igår ringde jag min handläggare på försäkringskassan för att prata om att kontakta arbetsförmedlingen för ett möte. Självklart inget svar, och självklart ringde hon inte tillbaka. Bara att försöka igen på måndag. För det här fungerar inte. Jag måste få någon form av sysselsättning. Något som ger mig en anledning att kliva upp, gå ut, något där jag får träffa människor. Om det fortsätter såhär kommer jag klampa rakt ner i ett depressivt skov, och det vill jag inte. Just nu är allting ur balans. Sömn, mat, motion, allt det jag vet påverkar mitt mående mer än jag tror. Det måste bli en förändring. Men jag känner mig helt lost och vet inte vart jag ska börja. Allt känns som att bestiga mount everest. Min terapeut har dessutom varit ledig den här veckan, och vi ska inte träffas förrän på fredag. Det känns skit. Men jag får göra mitt bästa för att försöka få saker i rullning på egen hand tills dess. Jag önskar bara att jag inte var så jävla ensam.

Sjukt deprimerande och oinspirerande inlägg, jag vet. Men nu blev det så. På måndag ska jag iallafall förmodligen åka till Gävle och hälsa på mamma och lillebror. Det ser jag fram emot.

Hoppas ni har en bra helg, take care!