ISOLATIV

Mina tankar och känslor just nu skrämmer och oroar mig lite. Det är precis såhär jag inte vill känna nu precis innan skolstarten. Men jag försöker att inte spinna vidare, inte fastna. Istället säger jag till mig själv att det med största sannolikhet blir som det blir för att jag är stressad inför den stora förändring det faktiskt kommer innebära att börja skolan. Det är inget farligt, och det betyder inte att min verklighet kommer rämna igen. Jag vägrar låta mig själv fastna i tankarna så att känslorna tar över, men jag måste ändå vara i kontakt med känslorna och inte bara trycka undan dem.

 

Trots allt det här så ser jag verkligen fram emot att börja skolan. All stress är inte dålig stress. Även om den är jävligt jobbig. Jag känner på något sätt att den här stressen måste få finnas. Den måste få ta plats utan att leda ner i en dålig spiral. Det är en svår balansgång. Mer jag tror att det är genom att inte ge efter för tankarna och känslorna som jag utvecklas och går i linje med min värderade riktning. Jag ska klara av det här. Den här gången ska inget få sätta käppar i hjulet, allra minst jag själv.